hvilken helst bör vara både materiellt och formellt riktig, helst så litet advokatorisk som möjligt.
Rent formellt sedt gäller det således först och främst att författaren verkligen fasthåller sin tes, och att han med urskillning väljer de exempel, karaktärer och situationer, med hvilka han vill belysa densamma. Ty just däri ligger den art af bevisföring, han har till sitt förfogande. Men det är hvad Onkel Adam aldrig gör. Så t. ex. är det hans afsikt i Guvernanten att visa, huru olycklig dessa ensamstående kvinnors lott är. Genom utväljandet af ett lämpligt subjekt och genom att placera detta i en serie af situationer skulle han kunnat bibringa oss denna öfvertygelse. Han borde visat oss en ung flicka, utrustad med förträffliga egenskaper och en fin bildning, som misshandlades af sin lägre stående omgifning, illa betalades o. s. v., i korthet sagdt som åtnjöt en lott, hvilken stode i en skriande motsats till hennes utmärkta själsegenskaper och de tjänster, hon gjorde sina disciplar och deras familjer. — I denna stil börjar också Onkel Adam: Mamsell Åkerlind, den i allo förträffliga komministerdottern, har det hårdt i den simpla kommerserådinnans närhet, mannen förolämpar henne genom att vilja påtruga henne sin kärlek och sina juveler, och då hon icke vill förstå hans antydningar, kastas hon på porten. Men i stället för att nu hennes rykte skulle varit förstördt o. s. v., som en skickligare kock skulle anordnat, förflyttas hon till en fint bildad adelsdams hem, hvarest hon själf betraktas såsom barn i huset. Och när hon efter många års förlopp lämnar detta hem, är det endast för att draga sig tillbaka och lefva af en förmögenhet, hvilken hennes återfunne broder helt plötsligt öfverlämnat åt henne. Med andra ord, det är möjligen eller till och med troligen (Onkel Adam har oftast arbetat i nära anslutning till lefvande modell) en särskild guvernants öde, som han här skildrat, men det är ingalunda en historia, som gifver oss den föreställningen, att guvernanterna hafva det särskildt svårt i denna världen. Och det var just detta, som Onkel Adam ville bevisa.
Och så är det öfverallt i Onkel Adams tendensromaner: Pastorsadjunkten, en parallell till Guvernanten, Penningar och arbete, hvarest han närmast vill belysa, att endast genom arbete förvärfvade penningar äro till välsignelse m. fl. lida
