alla af samma ohjälpliga fel. Alla äro de från kompositionens synpunkt misslyckade.
Lyckligtvis kan man upplösa dem i deras enkla beståndsdelar och betrakta hvarje kapitel som en helhet för sig. Man har då åter en serie af Genremålningar, af hvilka många äro förträffliga, en serie af moraliska reflexioner, en ofta icke oäfven samhällskritik och påpekande af reformer, som äro fullt genomförbara.
Han har på detta senare område varit en af sin tids mest orädda och lyckade förkämpar, aldrig tröttnande att taga de svaga och fattiga i beskydd mot de rika och mäktiga. Det finnes knappast någon af tidens reformatoriska idéer, som icke funnit en förespråkare i Onkel Adam. Han har talat mot skråväsen och bördsfördomar, för ett humanare förhållande mellan arbetare och arbetsgifvare, för en mildare och förnuftigare behandling af brottslingar, för folkskolor, för mindre pedantisk uppfostran, för kvinnoemancipationen, för de oäkta barnens vård, mot ortodoxien och läseriet, mot brännvinssuperiet såväl som de rikes omåttlighet. Icke underligt, att tiden lyssnade till hans ord: det var dess egna innersta tankar, han uttalade.
Men det var icke endast därför, som han blef så älskad i de svenska hemmen. Det härskar en god och sund anda i hans romaner. Hos Onkel Adam finner man intet af den öfverspända och sjukliga romantik, hvilken eljest i icke ringa mån utmärkte dåtidens romanlitteratur. Romantisk är Onkel Adam endast i filantropien, eljest är han, som Wieselgren träffande sade, nykterheten själf. Detta framträder icke minst i hans uppfattning af kärleken. Typiskt är i detta afseende följande uttalande:
»Den gamle vännen egde en dotter. Hon hade väl några gånger varit införd på »slottet», som det kallas; men hon hade alltid kommit lös igen. Balthasar och hon hade ingenting att förebrå hvarandra och hjälpte hvarandra vid åtskilliga kinkiga tillfällen, då den kvinnliga förslagenheten räddade den dumdristige brottslingen. Balthasar höll af Karin och hon höll af honom; det var en kärlek på sitt vis; den var ej synnerligen öm utaf sig, långtifrån gråtmild och pjåkig, den var med ett ord något helt annat, än den våra poeter besjunga och den som utgör kliffsrätten i våra romaner; men det var dock kärlek, det vill säga vänskap, byggd på ömsesidigt behof af stöd och hjälp. Begge tyckte om hvarandras utseende, sinlighetens glöd uppvärmde vänskapen; det var kärlek. Jag har sett många förnäma par, som ej egt hälften så många skäl att älska hvarandra och icke älskat hvarandra så mycket som Balthasar och hans spinnhusmessiga fästemö.»
