långt bättre sagdt; men hans arbeten hafva dock haft en bestāmmelse. I icke ringa mån har han bidragit till de humana reformers genomförande, som sysselsatte hans samtid. Han hade rātt då han 1869 i företalet till sina samlade skrifter yttrade: »Jag har nu omläst dessa många smärre och större skrifter, dem jag under mer än ett fjärdedels sekel, till en stor del hunnit glömma. De hafva förefallit mig som nya bekantskaper; men jag har i dem ej funnit ett ord, som jag ångrar, eller en åsikt, som jag ville taga tillbaka. Det är således klart, att jag från ungdomen och ända in i ålderdomen bibehållit samma lynne, samma förtjänster och samma fel. Min lycka har varit att mina landsmän ungefär hafva desamma både förtjänster och fel som jag — att det således icke varit något annat, än en Svensk, som skrifvit för svenskarna.»
»Om man ville fråga mig, hvarför jag skrifvit så och ej annorlunda, har jag ej annat svar, än att man lika gārna kunde fråga en hämpling, hvarför han ej sjunger som en taltrast. Jag vet ej mera än att jag kände mig liksom tvingad att göra folkets massa till min förtrogne i allt det goda, glada eller smärtsamma, mitt hjärta kānde.»
Bibliografi: Själfbiografi i Biogr. lexik. 20. — Warburg, K., Onkel Adam. Svea 1881. — Eichhorn, Svenska studier 2. Stockholm 1872. — Flodman, Kritiska studier. Stockholm 1872.
