Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/352

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
348
ROMANEN

Denna uppfattning är äkta gammaldags svensk, präglad af en allvarlig och djupt religiös världsuppfattning, rättsinne och klokhet, men också af kvickhet och godt lynne. Det strömmar något äkta svenskt utifrån hans romaner, som för den som älskar förgångna tider ännu i dag gör dem läsbara trots deras stora formella brister. Detta Skråköping, som han älskar att skildra — det är just hela det dåtida Sverige med sina skarpt åtskilda klasser, sin fattigdom och något visst innestängdt öfver det hela. Stor omväxling råder icke i dessa romaner: ämnena äro hvarandra tämligen lika; äfven figurerna lär man snart att känna: den uppblåsta kommerserådinnan eller patronessan; hennes man, som är en stor filur; den unga bortskämda flickan, som blir olyckligt gift; den hjärnlöse kaptenen, som berättar en historia, hvilken aldrig tager slut och därför också blir utan poäng; den hycklande prästen, som håller med dem, som bjuda honom på middag, men också goda och uppoffrande präster, för hvilka lefvernet är mera än läran; den sjukliga, men ädla adelsdamen, vanligen gift med en eller annan omöjlig officer eller en uppkomling, som på ett eller annat sätt fördystrar hennes lif. För öfrigt finnes där ett helt galleri af militärer, hurtiga unga löjtnanter, gamla bussiga majorer o. s. v., alla tagna på kornet; som militärläkare hade han ju ett rikt studiematerial inom detta område. Och slutligen längst ned på rangskalan: bonden, den hederlige handtverkaren; den flitige såväl som den supige eller alltför veke arbetaren, som af trots, af hat hemfaller åt brottet. Det är aldrig djupa karaktärsskildringar, men, ungefär som hos Dickens, hastigt tecknade porträtter och typiska i den meningen, att de äro tagna ut ur samtidens eget lif. I de flesta fall arbetade han säkerligen direkt öfver lefvande modell. Det är detta som gifver det icke minsta värdet åt hans skildringar i våra dagar. Onkel Adam förstod att se. Äfven när han skildrade något som borde varit honom så främmande som jämtlänningarne (det var ju icke länge, som han vistades i Östersund), har han dock lyckats att få fram åtskilliga för landskapets befolkning och dess seder betecknande drag. Särskildt hela medelklassen är i hans romaner återgifven med sina egna känslor, tankar och åskådningar.

Ästetiskt kan väl numera åtskilligt vara att invända mot Onkel Adams skrifter; mycket af hvad han sagt kunde varit