Någon bitterhet märker man emellertid icke i dessa skildringar. Blanche var en alltför lättlefvande och facil natur för att grubbla och nedsjunka i någon art af melankoli. Han var ett äkta stockholmsbarn nästan sydländskt liflig, öfversvallande hjärtlig, god vän och god kamrat, arbetande och roande sig dagen om. En lycklig natur, helt af ett stycke, utan alla tillkrånglade hjärnvinklar.
Enkelt och folkligt såg han också på tillvaron. Han har folkets på en gång abstrakta och barnsliga syn på samhället. För honom skulle aldrig alla dessa tusende skiljaktigheter, som i det oändliga utmärka de olika stånden och de olika individerna äfven i det mest demokratiska samhälle, blifva riktigt lefvande. Äkta folklig är hans synpunkt den, att »en ann kan vara så god som en ann». Han ser endast människan, icke samhällsindividen. Han är född därnere, hvarest man utmärker sig genom kroppsstyrka, frikostighet, hederlighet och arbetsamhet, där man icke krusar så förfärligt mycket för hvarandra, och där jämlikheten är större än däruppe.
Detta är själfva Blanches grundsyn, arfvet från fader och moder, lärdomarna inhämtade mellan kamraterna i Klara skola och hofsmederna på Sporrongska gården.
Och det var just en utmärkt jordmån, i hvilken tidens idéer riktigt kunde slå rot. Så skedde ock. Blanche blef 1829 student, tog 1832 examen till ämbetsverken, bosatte sig därefter i Stockholm, springande i verken och lifnärande sig med renskrifning och lektioner. 1836 fick han ånyo tillfälle att besöka universitetet, från hvilket han återvände 1838 såsom juris utriusque kandidat. Men under hela trettiotalet hade tidens liberala idéer strömmat in öfver honom och gjort honom till sin svurne man. Ett par historier från denna tid belysa klarare än alla utredningar arten af hans rabulism.
Blanche hade nyligen blifvit student, berättar Ridderstad i Regnbågen, då han en dag besökte sin morbror i Västmanland, en f. d. grenadier, nu inspektor på Kolsva. Han inviterades på en middag hos godsets ägare, en adlig kammarherre, men då morbrodern icke inbjudits, nekade han först att gå. Denne lyckades emellertid att öfvertala honom. Vid bordet hade Blanche väntat sig en plats vid värdinnans sida; i stället fick han emellertid en plats nära dörren.
