Blanche hade äfven gjort sig förhoppning om en skål af själfva värden, men i stället föreslogs den af en åttaårig dotter. Men då var måttet rågadt och den nyblifne studenten miste det lilla tålamod han hade kvar. Han satte glaset ifrån sig, reste sig och ville gå, och när kammarherren, bestört öfver hans vrede, ursäktade sig, svarade han: »Min världsuppfattning är, att en redlig och duglig man försvarar sin plats vid hvilket bord som helst, och för att hålla mig till min morbror, är såväl hans verksamhet som hans karaktär af alltför bepröfvade ädla egenskaper, att han, ingen nämnd och ingen glömd, till och med bort intaga hedersplatsen vid det bord, där jag i dag haft äran spisa. Platsen, som ni anvisade mig, skålen, som er dotter, fröken åttaåring, föreslog, ägnade sig icke att förändra mina tankesätt och mitt omdöme. Ödmjuka tjänare, herr kammarherre!»
Man kan vara fullkomligt öfvertygad om, att Blanche ännu på gamla dagar, då han i trädet på Malmgården vid ett godt glas punsch berättade denna historia, njöt af sitt eget lyckade uppträdande. Han kom säkert aldrig till insikt om, att han möjligen icke var så meriterad, att han vid detta tillfälle skulle hafva plats vid värdinnans sida, och att det möjligen var en fin uppmärksamhet, då man lät husets dotter föreslå en skål för den unge och obetydlige studenten. Men hans naivitet är verkligt rörande och typisk för tiden och den samhällsklass, han representerar.
Blanche skulle öfverhufvud aldrig komma i närheten af en adelsman i verkligheten eller i dikten, utan att han passade på tillfället att såga sin mening. Det är icke alltid taktfullt, hans uppträdande, men han är öppen och redlig, själfsäker och frimodig och karl att stå för hvad han ansåg rätt. Detta låter belysa sig med en annan historia från hans ungdomsår:
En dag på våren, när Geijer väntades hem från riksdagen till Uppsala, sammankallades studentkåren för att rådgöra om hans mottagande. Ordföranden föreslog, hälsad af allmänt jubel, att kåren skulle möta honom med sång och lefverop, men Blanche, hvilken erfarit, att Geijer äfven nu i konstitutionsutskottet uppträdt till indragningsmaktens värn, sprang upp på den improviserade talarestolen och sade: »Mina herrar, kan det likväl vara skäl, att Sveriges studerande ungdom med jublande sång och hurrarop välkomnar Geijer, som vid denna riksdag uppträdt och talat
23. — Mortensen.
