verklighet i dessa romaner. Har man t. ex. genombläddrat några af tjugutalets tidningar, erinras man ovillkorligen vid läsningen af de grofva, råa brotten, utförda af vilda sällar i Blanches romaner, om rättegångsafdelningarnas långa relationer af liknande händelser. Det finns obestridligen en art tidsstämning öfver hans skildringar. Och allt detta höga hazardspel, som vanligen försiggår i luxuöst inredda lokaler, hvilka från gatan se ut som fallfärdiga kåkar, var också betecknande för tiden. Det samma gäller hela det eleganta kokottväsendet, hvilket då florerade på ett sätt, som knappast finner sin motsvarighet i våra dagars Stockholm, och vid hvars skildrande Blanche gärna dröjer i sina romaner. Man tycker sig också här och där skymta själfva det glada lättsinne, hvilket drifver alla dessa människor framåt och underhåller alla dessa laster. I korthet, där finnas många förträffliga enskildheter, som, om de flätats tillsamman på ett annat sätt, skulle skapat målningar af bestående värde. Men hos Blanche är allt detta rå, obearbetad verklighet, anekdotmässigt behandlad, ännu icke höjd till konst.
Märkvärdigt nog har emellertid Blanche varit läst ända in till sista tiden. Detta beror naturligen dels på den starkt kryddade kosten, som passar för vissa klasser af läsare, men dels och kanske icke minst på hans berättaretalang. Ty visserligen är hans berättelse lika oäkta och teatralisk som allt det öfriga, men den är ytterst spännande. Han har af sina franska förebilder lärt sig konsten att tvinga läsaren att fortsätta från början till slut. Särskildt är det Dumas, som därvid är hans läromästare. Det var just denne, som fann konsten att dramatiskt kedja scen vid scen och alltid sluta ett kapitel på en sådan punkt af berättelsen, att läsaren för att få sin nyfikenhet tillfredsställd måste vända sidan och fortsätta. Då fann han sig vanligen ännu en gång på ett behagligt sätt öfverlistad och inkastad i en ny händelse, hvars olika stadier endast bit för bit afslöjades för hans nyfikna blickar. Och så undan för undan, tills det behagade författaren, att, sedan han åtskilliga gånger tagit lifvet af sina hjältar och åter uppväckt dem ifrån det döda, ändtligen definitivt nedlägga pennan och sätta punkt.
Utom dessa romaner har Blanche äfven skrifvit smärre berättelser. I det stora och hela röra sig dessa korta skisser inom samma ämnessfär som de större; figurer, idéer, hän-
