Samtidigt påbörjade han en liknande storartad produktion af romaner. 1845 Järnbäraren; 1847 Flickan i Stadsgården; 1848 Banditen och Första älskarinnan; 1849 Kråknästet; 1851 Sonen af Söder och Nord.
Dessa romaner äro i våra dagar så godt som oläsbara, så oäkta och teatraliskt är allting från de hopade händelserna till dialogen, som vanligen är alltför uppstyltad. Allt är utfördt i den franska följetongsromanens stil med Eugène Sues och Dumas' idéer och berättelsesätt. Man kan knappast analysera dem utan att falla in i parodien. Intrigen är naturligen hufvudsaken. Man ilar från den ena spännande händelsen till den andra. Än se vi, huru en hämnd långsamt men säkert utkräfves, än är det följderna af ett mord, som spinner sina trådar kring alla bokens figurer. I korthet sagdt, återfinnes här alla de ingredienser, som tillhöra ett bättre melodrama, lidelsefull kärlek (mannen svart — kvinnan blond eller vice versa: kvinnan zigenerska — mannen en son af den bleka Norden), hat och hämnd, brott och straff, gift, repstegar, revolutioner, hela detta teatermaskineri i brokig omväxling och dock så enahanda.
Midt i denna magra soppa simmar såsom en eller annan närande fettkula tidens sociala och revolutionära idéer. Samhället bör taga sig af sina olycksbarn och brottmålslagstiftningen förbättras: sådan är ofta den moral, man får till på köpet, när man varit ögonvittne till en tre, fyra stora brott. Adeln framställes här, som redan sagdt, från den mörka sidan. Den bleke, utlefvade grefven med svarta mustascher, som gifter sig rikt med en borgaredotter, är henne otrogen, bortspelar hennes förmögenhet och ofta är så feg, att han icke vill döda sig själf, då allt gått på tok, kommer gång på gång igen. Mannen af värld, som förför flickan af folket, är en annan stående figur. Idealtyperna äro dels hans starka, men godmodiga arbetare, dels den unge mannen, som utgått från ett fattigt hem men genom egen kraft arbetat sig upp till en ansedd ställning. Han kan vara ingeniör, men hos Blanche är han vanligen läkare. I romanens slut hugnas han alltid med en ung och rik och vacker adelsfrökens hand.
Allt detta skulle icke vara utan intresse, vore icke färgerna alltför starkt pålagda. Ty det finnes en art af
