utlandet. Ty visserligen grodde där redan på skilda punkter af Europa en ny och egendomlig kultur, men de män, som skapade den, hade ännu knappast känn på hvarandra och ännu mindre kunde deras verksamhet skönjas på afstånd. De lyste ännu icke som fyrbåkar. Det fordrades skarpa ögon för att skönja deras ensamma studielampor i natten. Och den härskande litteraturen var öfverallt efterblomstring, efterromantik. I Frankrike lyssnade kejsarinnan till Merimées fint afslipade noveller och Feuillet gick i sin sedeskildring just så djupt som tiden fordrade. Stundom djupt nog, ty i Monsieur de Camors har han åtminstone fullt lyckats att teckna en af tidens stora typer: mannen som kastat bakom sig alla »fördomar» utom en: hederskänslan, och som, när äfven den sviker honom, griper efter pistolen och gör sitt testamente för sonens räkning, som dock ej lyckas bättre. I poesien härskade de sista utlöparna af Victor Hugos skola, dessa fina och utsökta verssmeder, af hvilka många äfven hade idéer, Les Parnassiens. I England finnes knappast något nytt att nämna i prosan, och i versen är det Tennyson med sina smältande och formfulländade dikter, hvilka sällan beröra någon af dagens frågor, utan älska att fördjupa sig i sagans och historiens drömvärld, som helt angifver tidens lynne. I Tyskland är Bismarck den store poeten, som på de omgifvande ländernas bekostnad förverkligar sitt folks länge närda drömsyner.
Särskildt vissa af dessa franska skalder hafva icke varit utan betydelse för den generation, som nu uppväxte här hemma och gjorde sig beredd för diktarekallet. Bäckström sysslade ju åtskilligt med Victor Hugo, och Snoilsky har säkerligen lärt åtskilligt af Les Parnassiens. Men framförallt var det nu emot ett annat litteraturområde, eller om man så vill två, som den svenska nationen började vända sina blickar. Jag har redan antydt, att Norges politiska förhållanden under seklets lopp icke varit utan inflytande på de liberala rörelserna här hemma. Dess mera demokratiska statsform hade i flere afseenden verkat eggande på de svenska frihetssträfvandena. Nu först började man äfven intressera sig för den dansk-norska litteraturen. Det var det första praktiska utslaget af Skandinavismen.[1]
- ↑ I förbigående sagdt intresserade man sig säkerligen långt mera i Sverige för dansk-norsk litteratur än vice versa. Sverige har öfverhufvud under hela seklet visat större intresse af att lära af brödrafolken än dessa af Sverige.
