Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/368

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
364
EFTERROMANTIK

Hufvudplatsen för detta intresse blef under sextiotalet Uppsala, hvarest ända sedan början af fyrtiotalet fanns ett skandinaviskt sällskap, som bland sina medlemmar spridde dansk-norsk litteratur. Dessutom hitkom i början af sextiotalet norrmannen Lorentz Dietrichson och blef Malmströms docent i ästetik, litteratur- och konsthistoria. Han verkade lifligt för kännedomen om brödrafolkens litteratur.

I grund och botten fanns där emellertid icke något egentligt nytt att hämta af dessa litteraturer. Ty äfven där härskade en efterromantisk skola, hvilken i allt väsentligt intog samma ståndpunkt och kämpade för samma idealer som Oehlenschläger på sin tid gjort. Men man hade ju alltid nytta och intresse af att iakttaga de skiftande nyanser, hvarmed de olika folken uttryckte dessa samma idéer. Dansken är till sitt skaplynne mera realistiskt och mera borgerligt anlagd än den drömmande svensken, norrmannen mera djärft på sak och mera stortalande. Dessutom var det högst intressanta individer, som man här fick tillfälle att göra bekantskap med. Där fanns en man som Kierkegaard, hvars skarpa dialektiska framställning, geniala psykologi, varma religiösa öfvertygelse och djärfva brytning med den förfallna statskyrkan tidigt förvärfvat honom, om icke många, så dock varmt hängifna vänner.[1] Mycket lästa voro Paludan-Müller, hvilken med sin Adam Homo och sin Calanus upplöste nyromantikens idealer i Danmark, liksom Byron gjort det i England, och Christian Winther, hvars eleganta och mångskiftande versbehandling såväl som hans djupt poetiska skildringar af det idylliska danska landskapet med dess slott och bokskogar, dess rådjur och speglande insjöar, dess saftiga gröna ängar med af välmåga skinande boskap satt djupa spår äfven i svensk diktning. Men ingen af dessa danska skalder har dock uppnått en sådan popularitet som Hans Christian Andersen, en ärkeromantiker, som direkt kunde vara utsläppt ur någon af Hoffmanns noveller, ty just med dennes originaler passar han själf bäst tillsamman. Han är en subtil skildrare af lifvets hvardagsstämningar, en man, som trollar fram poesi ur de trivialaste småsaker, och en barnkammare-psykolog af enastående beskaffenhet. En ättling af Sterne med äkta danskt Lune! Hans sagor och äfventyrskomedier äro imiterade i det oändliga här hemma. Mycket

  1. Bland dessa var äfven Viktor Rydberg.