sin sökta bildrikedom och sina klingande fraser». I motsats därtill hänvisade han på den dansk-norska litteraturen med dess innerligare, enklare och mera borgerliga ton. Han framhäfde, att konsten borde stå i förbindelse med verkligheten och ur denna hämta själfva sitt lifsinnehåll.
Dietrichson yrkade således på realism i konsten. Hvad förstod han då med denna realism? Ty det är ju ett begrepp, som under tidernas lopp haft mycket olika betydelser. Själf framhäfver han skarpt, att den realism, som han och Namnlösa Sällskapet hyllade, var vida skild från den som Strindberg ett decennium senare gjorde sig till målsman för, och det kan icke råda något tvifvel om att så är fallet.
Den realism, som Dietrichson predikade, hade en negativ och en positiv sida. Det negativa låg helt enkelt däri, att tiden icke längre fann det patos, som genomströmmat den patriotiska dikten vid seklets början, naturlig. Den motsvarades för dem icke af någon verklighet. Den tog därför afstånd från de alltför starka patetiska stämningarna, från dess alltför djärfva drömmerier. Och positivt kände man efter det föregående decenniets diktning ett större behof af detaljer i dikten, vunna genom direkt observation. Snoilsky har uttalat arten af denna realism, som föresväfvade tiden, då han sjunger:
Jag tröttar ingen utöfver höfva
med lösa foster från drömmens hem,
jag sjunger endast, hvad jag fått pröfva
med mina sinnen, de sunda fem.
Dietrichson söker själf i sina Minnen karaktärisera denna realism i motsats till den följande periodens, då han säger, att man sökte nå det sköna genom det sanna och icke tvärtom. Verklighetsskildringen skulle således alltid vara skön. Detta innebär obestridligen en stark begränsning. Den följande tiden begärde endast att det skildrade skulle vara karaktäristiskt. När Strindberg tecknar bönder, är det honom fullkomligt likgiltigt, om dessa äro fula eller sköna, endast de fullt och helt göra intryck af verkliga bönder. Denna period däremot lät sin verklighetsskildring icke öfverskrida vissa gränser. För att den skulle vara ästetiskt tilltalande, måste den antingen verka omedelbart skön, harmonisk, allmänt mänsklig, eller om konstnären vågade sig ända ned
