Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/371

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
367
EFTERROMANTIK

lefvat kvar, fredade för så godt som all liberalism. Det var i denna miljö som den ungdom uppväxte, hvilken nu framträdde i litteraturen och hvars ästetiske ledare Dietrichson var.

Dietrichson kom till Uppsala 1860, och han var verksam dels där, dels i Stockholm fram till midten af sjuttiotalet, då han såsom professor återvanns åt sitt land. Han blef snart medelpunkten i en krets af unga män med ästetiskt-filosofiska intressen, som i detta ögonblick studerade i Uppsala. Där var Ernst Daniel Björck, som dog innan han ännu infriat de rika löften, som man fäste vid honom, filosofen Pontus Wikner, som i mångt och mycket företräder samma idériktning som Rydberg, Carl David af Wirsén, hvars egentliga produktion dock först faller på sjuttiotalet, Edward Bäckström, Carl Ludvig Östergren (Fjalar), Nils Petrus Ödman, Carl Rupert Nyblom, Carl Snoilsky, för att endast nämna några af dem, som sedan låtit mest tala om sig. De kallade sig för det Namnlösa Sällskapet och utgåfvo under loppet af sextiotalet tre gemensamma publikationer: år 1861 Isblomman, »dikter af Uppsalastudenter», 1863 Sånger och berättelser af nio signaturer och 1865 Sånger och berättelser af sju signaturer. Man har också sedan kallat hela skolan efter deras gemensamma märke för Signaturerna.

Dietrichson[1] hade åtskilligt att meddela dessa ynglingar. Han kom som en främling och såg i mångt och mycket på de svenska förhållandena med främlingens ögon och kritik. Särskildt fäste han sig vid den höga och patriotiska ton, som alltjämt härskade i Fyrisstadens diktning. Det är ju ett ofta bestyrkt faktum, att under det att Bellman och Runeberg äro skattade lika mycket i Norge och Danmark som i Sverige, har däremot Tegnér aldrig varit synnerligen uppburen af dessa båda folk. Dietrichson delade denna motvilja och angrep just Tegnér, därför att hans Frithiofs saga led brist på tidsfärg, och emedan han i allmänhet fäste ensidig vikt vid en glänsande form och innerst var mera retor än skald.

I allmänhet vände sig Dietrichson mot, hvad han kallade »den gamla efterklangspoesien med sitt högtrafvande patos,

  1. Dietrichson, L., En norrmans minnen från Sverige. I—II. Sthm 1901, 1902. — Inledning i Studiet af Sveriges Litteratur i vort Aarhundrede. Kbhn 1862. — Det skönas värld.