genom att jämföra de fyra nationalskalderna Oehlenschläger, Tegnér, Wergeland och Runeberg, verkade som en tändande gnista, och troligen har det under dessa år till och med nått fram till Strindberg och af honom förståtts på ett annat sätt.
I mångt och mycket utgjorde således detta Signaturernas program från 1860 ett återupprepande af hvad som uttalats omkring år 1840 i Uppsala.
Detta märkes icke minst, om man genomgår denna skaldeskolas dikter. Man erinras då ofta om den föregående utvecklingen. Man finner t. ex., huru högt de ställde Runeberg. Nyblom har skrifvit en rent klassisk bit om honom, inledningen till de samlade skrifterna, hvilken just angifver, huru uppburen han denna tid var, och hvilken stor roll han spelade i den svenska dikten. Fjalar (redan namnet angifver för öfrigt Runebergsbeundraren!) yttrar mycket betecknande i en af sina sånger:
Hur den strålade, din panna,
hur din kind fick rosors färg,
när jag läste högt ur Hanna
af vår skald, vår Runeberg.
Spåren af honom märkas också litet hvarstädes (t. ex. i Bäckströms dikt Vid Fredrikshall). Äfven Malmström, då högeligen uppburen, har i mångt och mycket stått som mönster för dessa ungdomar. Mer än en gång finner man, att det är det speciella Malmströmska tonfallet, som återklingar i deras dikter, och deras lyrik är också liksom hans af öfvervägande reflekterande art.
Betecknande för denna skola är vidare den ständigt återkommande folkvisetonen. Flere af dess vackraste sånger gå i denna dur, så t. ex. Wirséns Herr Olof:
På ängen under det mörka fjället,
där är det ställe, där leken går
från solnedgången till hanegället
och helst, när månen på fästet står.
De ljusa lindar
där hålla vakt,
ej störs af vindar
den tysta trakt,
men strålar darra på hvarje blad,
och gräset glittrar i daggens bad.
Kommen I ej?
Kommen I ej, Herr Olof?
