Eller Bäckströms Herr Stens visa:
Herr Sten, den unge Sture,
han stridde i Dufnäs skog.
Och om mig så vingar bure,
jag vet hvart jag flöge nog.
»I ärliga dalabönder,
slån sköldar och hjälmar sönder!»
Egendomligt för tiden är, att denna folkviseton uppfattas som en art af historisk realism. Det låter besynnerligt för oss, men den historiska kritiken af vår folkviselitteratur hade ännu icke börjat, och man trodde sig i dessa ballader ofta hafva dokument af oskattbart historiskt värde. Bergstedt har en sammanställning, som i detta afseende är mycket belysande, då han säger:
Det historiska eller, för att nyttja ett förkättradt namn, det reella, har i konsten redan till betydlig del gjort sig gällande: vi påminna om Walter Scott, om vår Södermark, om Folkvisan. Och om någon säger, att allt detta är mera verklighet än konst, så förskräcker det oss icke. Fantasien, denna ädla Guds gåfva, skall ändock icke blifva utan syssla i den mänskliga odlingens tjänst.[1]
Det finnes bland dessa Signaturer flere älskliga skalder af ett fint och innerligt skaplynne. Innerligheten, vekheten, välljudet är det som särskildt karaktäriserar dem.
Den störste i denna krets och jämte Viktor Rydberg denna slutande periods förnämste poet är Snoilsky, en förnäm och vacker gestalt, vid hvilken ögat gärna dröjer. Han slog igenom med de italienska bilderna, som funnos i Signaturernas ofvannämnda tredje samling, 1865, där man bland annat läste denna så ofta citerade och lika ofta med förtjusning hörda dikt:
Jag bringar drufvor, jag bringar rosor
jag skänker i af mitt unga vin,
på alla stigar, på alla kosor
jag slår min ljudande tamburin,
och med ungdomlig liffullhet promenerade han sin kosmopolitiska frihetsträngtan genom Europa, liksom förut Strandberg och Sturzen-Becker, sjungande för Polens och Danmarks
- ↑ Se ofvan sid. 120.
