Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/383

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
379
NATURALISMEN

transformismen, eller försöket att förklara organismernas uppkomst på ett naturligt och vetenskapligt sätt. Det var denna teori, som nu återkom, fördjupad och berikad. Geologien hade i början af århundradet nått fram till en samlad uppfattning af jordens historia, i det att Lyell (1833) mellan de olika formationerna och deras djurformer trodde sig spåra ett sammanhang från de lägsta till de högsta djurformerna. Omkring 1830 rasade striden mellan Geoffroy Saint-Hilaire och Cuvier angående uppfattningen af släkt- och artbegreppets förhållande till hvarandra inom biologien. Redan vid denna tid se vi ett naturvetenskapligt uppfattningssätt af människan intränga i skönlitteraturen genom Balzac och Sainte-Beuve.

År 1859 utkom så Charles Darwins arbete om arternas ursprung, väl den betydelsefullaste tilldragelse under hela detta i öfrigt så märkliga sekel. Ty det var epokgörande tankar, som framburos i denna skrift. För första gången i mänsklighetens historia gjordes där ett försök att från en rent vetenskaplig synpunkt förklara organismernas uppkomst och utveckling, om hvilka man dittills haft uteslutande mytologiska föreställningar. Darwins teori kan i betydelse endast jämföras med Kopernikus' och Newtons upptäckter angående himlakropparnes mekanism och rörelser. Den öppnar samma oändliga perspektiv för utforskandet af den organiska världen, som de senare visat sig hafva för bestämmandet af himlakropparnas natur och de lagar, hvilka de äro underkastade. Och år 1862 framlade Spencer i inledningen till sitt system — First Principles — en allmän teori om utvecklingens begrepp, hvilket just var det centrala i Darwins teori; under det följande decenniet bröt sig dessa nya åsikter långsamt väg genom motståndarnas argumenter, och steg för steg eröfrade utvecklingstanken vetenskap efter vetenskap, öfverallt befruktande, förnyande och omgestaltande.

Detta nya naturvetenskapliga betraktelsesätt dröjde icke att äfven intränga på litteraturens område. Från 1848 fram till sextiotalet förberedes småningom ett nytt ideal i franska litteraturen. Taine, arftagaren af Balzacs, Stendhals och Sainte-Beuves samlade psykologiska erfarenhet, sökte tillämpa de naturvetenskapliga metoderna på kritiken och litteraturhistorien. Flaubert, Goncourtarne och längre fram Daudet och Zola drefvo på olika sätt i Balzacs spår verklighetsskildringen ännu ett steg längre än mästaren.