Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/384

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
380
EFTERROMANTIK

Det var med andra ord naturalismen i vetenskap, konst och litteratur, som nu, än på det ena området än på det andra, dök upp och sökte göra sig gällande. Här stå vi inför den stora och afgörande brytningen i seklets kultur, mot hvilken de föregående striderna mellan romantik och en dunkelt anad realism endast utgöra lätta förpostfäktningar. Man tror i allmänhet, att denna naturalism i närvarande ögonblick är död för alltid. Men det är föga sannolikt. Åttiotalets naturalism är visserligen slutad och aflöst af en hvilotid, men det var endast riktningens förtrupper. Lika otroligt, som det är, att dessa naturvetenskaper, af hvilka många knappast hafva en hundraårig tillvaro, sedan de nådde fram till sina grundläggande principer, plötsligen skulle afstanna i sin knappast påbörjade utveckling, lika otroligt är det, att den litterära naturalismen är förbi. Den darwinska teorien skall säkerligen mångfaldiga gånger genomkriticeras och fördjupas, och dess ännu jämförelsevis abstrakta hufvudbegrepp, ärftlighet och anpassning, genom nya studier specialiseras och berikas till en grad, om hvilken vi ännu knappast kunna göra oss en föreställning, innan den kan anses hafva sagt sitt sista ord. Icke heller är det troligt, att den moderna psykologien eller samhällsvetenskapen hafva nått slutpunkten för sina undersökningar. Men därmed är också gifvet, att dessa nya uppfattningssätt alltjämt skola inverka på och bestämma litteraturen. Ännu hafva vi endast sett tvenne generationer sysselsatta med dessa nya problem, men naturalismen skall säkerligen liksom alla de stora litterära rörelserna i Europa, renässansen, pseudoklassisiteten, behöfva ett till två århundraden för att helt utveckla sitt tankeinnehåll. Vi hafva således ännu endast sett början af denna rörelse, om hvilken i själfva verket Geijer profeterade, då han i ofvan anförda bref[1] yttrade: »Gif fan både i att antikisera och romantisera. Det är förbi med beggedera. Poesien har så länge sett i luften efter mönster, att det är tid hon vänder sig till det verkliga lifvet, till uppfattning, samling, utbildning af dess poetiska element. Det är den äldsta poetiska källan … Äfven poesien måste såsom vetenskapen vända sig från de luftiga teorierna till observation af naturen och det mänskliga lifvet.» Ty just i dessa ord har han träffat en af naturalismens egendomliga sidor, den afgjorda brytningen med både antikens

  1. Se ofvan, sid. 100.