emellertid icke af Svea hofrätt, hvilken dömde honom till döden. Högsta domstolen fastställde denna dom, men benådade honom till tre års fängelse å fästning.
Men nu inträffade en händelse, som höga vederbörande icke förutsett. Lindeberg ville icke benådas. Samma dag som högsta domstolens utslag fallit i målet inlämnade han till öfverståthållareämbetet en skrifvelse, i hvilken han förklarade, att det var rättvisa men icke nåd som han begärde. »Frågan är således endast, när skall jag dö?»
Naturligen hade det aldrig varit regeringens mening att halshugga Lindeberg. Afsikten var endast att först näpsa honom men sedan släppa honom. Denna gången var det emellertid regeringen själf som fick sin läxa. Tills vidare lät man spelet fortgå. Den 19 september meddelade Aftonbladet, att en prästman infunnit sig hos fången för att bereda honom till döden; man hoppades att Lindeberg så småningom skulle gifva med sig, men modet svek honom icke — han höll tappert ut. Ändtligen fann man en utväg att slippa halshugga honom; på 24-årsdagen af Karl Johans landstigning på svensk jord utfärdades en allmän amnesti för alla politiska eller för högmålsbrott dömda personer — de utgjorde summa tre personer. Därmed hade farsen nått sin afslutning. Kanske hade emellertid ingen handling under hela Karl Johans regeringstid så mycket skadat honom i den allmänna opinionens ögon, som denna i pressen och öfver hela landet flitigt diskuterade rättegång.
Den omedelbara följden af den Lindebergska rättegången blef en kunglig proposition om ändring i straffbestämmelserna för majestätsbrott, så att paragraferna skulle blifva möjliga att tillämpa. Den kungliga propositionen föreslog, att straffet skulle vara två till tre års fängelse samt ärans förlust. Denna senare bestämmelse ströks af riksdagen som i öfrigt antog lagen.
I denna sin nya form kom den att ytterligare tillämpas på ett sätt, som blef icke mindre kännbart för regeringen, nämligen i den Crusenstolpeska rättegången.
Om Lindebergska målet betecknar början till den så kallade rabulisttiden (den tid under hvilken striden rasar häftigast mellan regeringen och oppositionspressen), så utgör däremot den Crusenstolpeska rättegången själfva afslutningen:
