Aftonbladets framkomst sökte han nämligen följa med den nya tiden — julirevolutionen hade icke minst gått honom åt hufvudet — men det visade sig snart omöjligt för den lilla obetydliga kvartoavisan Stockholmsposten, att hålla jämna steg med Aftonbladet. År 1833 gick tidningen in, och Lindeberg fick i stället anställning såsom »en af Aftonbladets sju vise».
Lindeberg var en man icke utan bildning och formtalang, ytterligt envis till sin karaktär och med en rättskänsla, som icke lät pruta med sig. Hans stora dröm var att blifva ägare till en teater. Som emellertid teatermonopol fanns i Stockholm, mötte detta åtskilliga hinder och hans framställningar hade flera gånger afslagits. År 1834 hade han ånyo ingifvit en skrift till justitieombudsmannen, i hvilken han i synnerligen starka uttryck framställde de motiv, som enligt hans mening föranledt regeringens afslag på hans olika ansökningar. Han yttrar i denna skrift, att hela förfarandet var olagligt och att konungen, som var ägare till den enda teater som fanns, endast för personlig vinnings skull uppehöll monopolet. I sak hade kanske Lindeberg en viss rätt, men skrifsättet var ytterligt opassande, och här om någonsin var det icke regeringen utan Karl Johan personligen som utsatts för ett häftigt angrepp af den krigiska kaptenen. Om allmänna åklagaren nöjt sig med att yrka böter eller möjligen fängelsestraff för skriftens missfirmliga skrifsätt, hade säkerligen straffet ansetts rättvist och publiken ogillat den liberala pressens uppträdande. (Aftonbladet hade emellertid tagit afstånd från Lindebergs framställning.) Men då man i full öfverensstämmelse med den Kullbergska tolkningen af hithörande grundlagsparagrafer åtalade honom för majestätsbrott, för hvilket straffet var lifvets förlust, blef följden en helt annan än den man förutsett. Missförhållandet mellan den begångna förbrytelsen och det påyrkade straffet var så påtagligt, att hela publiken kom i rörelse och Lindeberg blef en snart sagdt europeisk berömdhet. I pressen — särskildt i Journalen och Aftonbladet — började man ånyo diskutera den gamla frågan »om konungen och regeringen äro hos oss liktydiga begrepp». Lindeberg sökte i sitt försvar vindicera, att han endast angripit ett regeringsbeslut, för hvilket konungen således var oansvarig, och att han varit i sin fulla rätt att kritisera det olagliga i regeringens tillvägagående. Denna uppfattning delades
