liknar han sig vid Gustaf Vasa, och i detta ögonblick, då man nästan med våld ville rycka spiran ur hans händer, påminner han svenska folket, om hvad han uträttat för detsamma, och visar hvilka framsteg det uppnått under hans regering. Han erinrar om, huru han emottagit landet, då det befann sig på undergångens brant och huru hans politik skänkt det en trettioårig fred och en ny bundsförvandt i Norge. Han påvisade, huru statsutgifterna kunde bestridas utan ökade bevillningar och att de skatter, som tyngde jordbruket, till och med kunde nedsättas. Försvaret hade ökats och tullinkomsterna fördubblats, under det att afgifterna för in- och utförsel blifvit nedsatta. Riksgäldskontoret satt inne med betydliga öfverskott och rikets hela utländska skuld och större delen af den inhemska var utplånad. Industrien lämnade i flera viktiga manufakturgrenar mer än fördubblad tillverkning. Folkökningen befann sig i stigande.
Allt detta var sant och det kan icke nogsamt framhäfvas att få svenska konungar haft en lyckligare regering. I det stora och hela hade äfven hans inre politik varit präglad af klokhet. Folket hade i själfva verket behöft mogna för att nå upp till de nya ideal, som föresväfvade det. Men utan så oförskräckta kämpar som Lars Johan Hierta skulle målet icke heller nåtts: i honom förkroppsligar sig allt, hvad som då fanns af företagsamhet och politisk klokhet hos folket.
Konungens tal gjorde emellertid föga intryck på oppositionen. Ty icke med ett ord hade han vidrört de många reformer, för hvilka man kämpat sedan åratal utan att komma dem ett tuppfjät närmare. Det gjorde intet intryck, då konungen beträffande de till honom inlämnade petitionerna om en representationsförändring yttrade, att »därest Riksens ständer skulle i grundlagsenlig ordning framlägga förslag i detta hänseende, skulle dessa af konungen öfvervägas med all den sorgfällighet, som pröfningen af ett så viktigt ämne påkallade.» Man visste nämligen, att Karl Johan var en afgjord motståndare till denna reform. Och det var många andra reformer som länge stått på dagordningen, reformer inom förvaltningen, lämpliga författningar rörande handel och näringar. År 1810 hade ständerna anhållit om tillsättandet af en kommitté för att utarbeta ett nytt lagverk. Kommittéen tillsattes — det var Richert, som var själen i
- 4. — Mortensen.
