densamma — och år 1823 hade den framlagt förslag till en ny civillag, år 1832 förslag till en ny kriminallag, men ännu hade ingendera kommit fram för riksdagen. Den gamle justitieministern Rosenblad, som var en fiende till alla dessa nyheter, hade helt enkelt begraft dem.
Oppositionens första angrepp på regeringen, ett sista utslag af den gamla riddarhusoppositionen, misslyckades. Anckarswärd hade väckt en motion om hemmantalsräntans (= grundskatternas) afskrifvande, och yrkade dessutom i åtskilliga motioner, att riksdagen skulle neka all bevillning, om icke regeringen ginge med på förslaget. Anckarswärd och hans grupp visste mer än väl att regeringen icke skulle lämna sitt bifall, och det var just meningen, att på detta sätt splittringen skulle blifva så mycket större. Planen misslyckades och Anckarswärds politiska anseende led därmed ett afgörande nederlag. Detta var det sista utslaget af den gamla adelsoppositionen. Maktens tyngdpunkt öfverflyttades därefter på borgare- och bondeståndet.
Oppositionen, som hade öfvervikt i alla utskotten, tog emellertid skadan igen på annat håll. Den 2 juni 1840 aflämnade konstitutionsutskottet sitt anmärkningsmemorial med anledning af granskningen af statsrådets protokoll. I trettioett särskilda mål ställdes konungens rådgifvare under åtal inför riksrätt efter 106 § regeringsformen för förmenta öfverträdelser af grundlag och allmän lag och i sjuttiotvå särskildt numererade punkter anmäldes enligt 107 § dels respektive föredragande för bristande nit, skicklighet och drift i utöfningen af deras förtroendeämbeten, dels de flesta af konungens både döda och lefvande rådgifvare för tillstyrkande eller underlåtandet af afstyrkande af sådana åtgärder eller beslut som af utskottet ansetts stridande mot rikets sannskyldiga nytta. Praktiskt ledde visserligen alla dessa anmärkningar till intet, då full decharge beviljades, men desto skarpare framträdde den principiella betydelsen af hela memorialet. Det var en fullständig uppgörelse med hela det gamla systemet, i hvilket konungen personligen ingalunda skonades. Icke mindre hårdt träffade honom riksdagens afgörande angående kabinettskassans skuld, hvilken tillkommit på ett grundlagsvidrigt och för hela Karl Johans regeringssystem ytterst betecknande sätt. Konungen och kronprinsen, hvilka iklädt sig borgen för densamma, måste själfva uppgöra skulden.
