hade fått makt med honom. Konungens gunstling, excellensen Magnus Brahe, hade lyckats vinna honom genom sitt förföriska väsen.
Nu började en ny tid för Crusenstolpe. Han satt om aftnarna i konungens enskilda kabinett vid dennes sida på soffan och utbytte tankar med majestätet. Han hade så ofta den utmärkelsen att spisa vid konungens bord, att, säger han själf senare, »jag kan skryta af att där hafva varit som barn i huset.» Crusenstolpe, så fåfäng, så ärelysten, har under denna tid drömt drömmar! Han uppfattade sig som en marquis Posa och ville inverka på konungens politik. Men Karl Johan var sannerligen inte den som lät leda sig; han styrde helst själf sina hästar. I tio år förde han England och den beskedlige lord Bloomfield, som var hitsänd för att öfvervaka Sveriges förhållande till Ryssland, bak ljuset. Allt tyder också på, att Crusenstolpe endast varit en kunskapare och ett angenämt sällskap för konungen i dennes ensamhet — han talade förträfflig franska; dessutom användes han af Brahe såsom mellanhand i åtskilligt politiskt intrigspel och gjorde nytta på annat sätt. Han utgaf en kritik af Anckarswärds och Richerts förslag till representationsreform, hvilken mycket nådigt upptogs på högre ort.
Då nu regeringen behöfde en motvikt i pressen mot det nya liberala organet, som Hierta förberedde, beslöt hofpartiet att uppsätta en ny tidning, och till redaktör för densamma utsågs Crusenstolpe.
Det blef olyckan i hans lif, att han emottog redaktörskapet för Fäderneslandet och han fick sedan skäl att ångra, att han icke gjort gemensam sak med Hierta, fast det är mer än troligt att han icke heller i Aftonbladet kommit att spela ledarens roll. Första numret utkom den 1 december 1830 — han var angelägen att komma Hierta i förköpet — och tidningen höll ut i två och ett halft år, men förde hela tiden en tynande tillvaro. Ej underligt, ty en sämre skött tidning har perioden knappast att uppvisa. De första sexton numren (för år 1830) genomläser man med en viss förväntan, ty man finner här och där en orginalartikel, ett eller annat uttalande, som tyckes utlofva någonting, men redan i början af den nya årgången 1831 är den utan allt intresse såsom politisk och nyhetstidning. Den är slöare än den samtida Argus, som dock då befann sig i sin förfallsperiod. Dess nyheter
