Efter denna tid ägnade han sig helt och hållet åt sitt skriftställeri. Af hvad beskaffenhet detta var, kan man förstå däraf, att konungen 1837 fann sig föranlåten att söka återköpa honom. Crusenstolpe afböjde emellertid förslaget och tryckte till och med underhandlingarna i sin år 1838 utgifna försvarsskrift.
Det är förut berättadt, huru Crusenstolpe 1838 anklagades för högförräderi och dömdes till tre års fästning på Vaxholm. Steget var oklokt från alla synpunkter och domstolens förfarande delvis olagligt. Det ökade Crusenstolpes hätskhet mot regeringen och Karl Johan, och det var äfven på grund af denna händelse som Crusenstolpe för generationerna under fyrtio- och femtiotalen kom att stå med frihetshjältens gloria kring sitt hufvud. Han fick en betydelse, som alls icke motsvaras af hans skrifters inre värde.
III.
Samtiden kallade Crusenstolpe en öfverlöpare, hvilket han också var, ty han gick från det ena partiet till det andra, utan att detta tycktes i minsta mån genera honom. Intet tvifvel kan råda om, att det var mycket personliga motiv som spelade in i dessa omslag; hans retliga lynne, hans dåliga affärer, hans fåfänga och ärelystnad och slutligen under några år det allt uppslukande begäret att hämnas.
Själf såg emellertid Crusenstolpe på sitt handlingssätt från en annan synpunkt. Han berättar, att när han 1825 till Karl Johan öfverlämnade sitt förslag till en ny representationsform, konungen yttrat till honom att aldrig blindt sluta sig till något visst parti. »Enfin, mon ami, soyez toujours vous même. Adieu». Några år senare, då Crusenstolpe arbetat för regeringens förslag emot oppositionen, hvilket han tillhörde, emottog konungen honom ånyo och tackade honom för hans medverkan, men såg därvid något brydd ut. Crusenstolpe svarade: »jag har ej gjort annat än till punkt och pricka sökt lyda Ers Majestäts befallning.» —
