och deras förslag var således för svenska förhållanden ytterst radikalt. Crusenstolpe söker i detalj kritisera detsamma och framställer därefter åter sitt eget representationsförslag med några smärre modifikationer, dock alltjämt fasthållande vid ståndsprincipen.
Möjligen var det detta arbete som föranledde Crusenstolpes bekantskap med Brahe och förberedde det nu följande redaktionsskapet öfver Fäderneslandet. Denna tidning är redan ofvan karakteriserad och mycket behöfver icke tilläggas.
Viktigast är att i Fäderneslandet förekommer en serie af artiklar, som i viss mån bildar öfvergången till hans senare författareskap. Det är nämligen där, som han försöker sig för första gången såsom skildrare af samtida personligheter och denna porträtteringskonst utgör Crusenstolpes nya insats i tidens journalistik. Efter hand som hofvets intresse kallnade för tidningen gick nämligen Crusenstolpe sina egna vägar och sökte med små teckningar af samtida personer lifva dess innehåll. Början gjordes med serien Alfabet af lefvande och döda[1], helt korta teckningar, utan angifvande af namnet på den porträtterade — något som naturligen ökade publikens nyfikenhet. Det hela påminner om en af älsklingssysselsättningarna i tidens salonger: lösningen af charader. I denna första serie finner man t. ex. det första utkastet till det högt beundrade porträttet af Hans Järta. Han fortsatte med serien Gissa—Gissa! och tecknade så 1809 års män, bland hvilka särskildt Anckarswärds porträtt väckte uppmärksamhet. Denna genomelaka, men icke så litet träffande skildring slutar efter att hafva genomgått Anckarswärds hela bana på följande sätt:
»Det är ej lätt att förutse hvilken roll Anckarswärd kommer att spela vid den blifvande riksdagen. Den ena tidningen talar om onåd, den andra om måltider vid kungliga taffeln. Själf har han ofta för hvem som velat höra, förklarat, att han aldrig mera inställde sig vid någon riksdag, innan representationssättet blifvit ändradt. Han har, som bekant är, uppgjort planen till en dylik statsform, om annars det kan kallas plan, där verkan af den ena paragrafen upphäfver den andra och där verkan af det hela blefve att kasta nationens angelägenheter i händerna på hvilken ränksmidare som ville och kunde betala mest. Föresatsen att icke återkomma till nästa riksdag, kan han, oaktadt ’de föråldrade formerna’ sannolikt ej hålla. Tala måste han; ty talet utgör hans varelses lifsprincip; och gästabudstalen, dem han ej heller försmår, som man nyligen erfarit af Örebrotalet den 6 november, blifva
- ↑ Se för dessa olika serier af porträtt Fäderneslandet 1832 n:o 19, 21, 37, 44, 176, 177, 178, 179, 180, 181.
