ligen saliga. Domprosten Y hade han dock alldeles säkert väntat att få. — »Hvarmed skulle titulus pinat honom, om ni fått honom på er anpart, frågar Palmær. Hin håle svarar: »Med att läsa sina egna anföranden till konsistorii protokoller.» — »O, hvilket sataniskt påfund,» utropade jag. »Hvilken raffinerad grymhet i uppfinningen af kval!»
Ännu kvickare än denna paskill är Palmærs försvar, då skriften åtalades; i sin art är det säkerligen en af de dråpligaste prosabitar som finnas på svenskt språk. Skriften frikändes — regeringen hade i detta ögonblick (det var år 1839) fått nog af åtal mot tidningspressen.
Palmærs manér är ytterst verkningsfullt och folkligt. Det var med liknande vapen som Swift mer än en gång omstämde sin nations tänkesätt. Hade Palmaer haft större entusiasm och mera energi, skulle han kunnat spela en icke obetydlig roll och det var icke underligt, att Hierta engagerade honom. Från mer än en synpunkt fick han emellertid skäl att ångra det, ty det är från Palmærs Bref till Svenska Minerva, som Aftonbladets rykte för grofhet i polemiken egentligen daterar sig.
Medan Geijer under trettiotalet genom sina historiska studier småningom fördes öfver till liberalismen, gick Tegnérs utveckling i motsatt riktning. Han som 1817 vid jubelfesten till Luthers minne, uppträdt som förkämpe för den politiska friheten och om revolutionen, då så förhatlig, fällt uttrycket: »Jag fruktar dig icke, fast du har blod på dina händer», fann småningom tidens sträfvanden alltför småsinta och lumpna. Efter 1825 befann han sig i en kris; hans ljusa, optimistiska syn på lifvet mörknade. Han blef Byroniskt bitter i sina vers. Riksdagsarbetet 1828 tröttade honom, alla dessa små intriger roade honom icke och praktisk politiker var han icke. Däremot hade han alltid varit hjältedyrkare; hans ideal hade varit Karl den tolfte och Napoleon. Med hvilken motvilja måste han nu icke se, huru den rasande oppositionspressen öfverhöljde den gamle konungen, som gjort så mycket för landet, med tillvitelser. Det stora och djupa i tidens strid, som han så skarpt sett 1817, hade Tegnér icke längre blick för.
Gång på gång gaf han uttryck åt sin motvilja mot tidens nya ande. År 1834 hade Lunds studenter hyllat det liberala partiets åsikter genom en demonstration med anledning af
