Hoppa till innehållet

Sida:J Mortensen Från Aftonbladet till Röda Rummet 1905.djvu/83

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs av flera personer
79
B. H. PALMÆR

riksdagens behandling af 72 § regeringsformen. Denna demonstration ogillades af Tegnér, och han kritiserade dess anledning olämpligt nog i ett skoltal, som han samma år höll i Växjö, därvid han bland annat fällde uttrycket: »Historiens blad äro inga Aftonblad». Senare på året, då han i augusti såsom direktör i Svenska Akademien besvarade Agardhs inträdestal, gjorde han nya utfall mot tidens anda. »Liksom förut den gamle kungens person, säger Wieselgren i sin biografi af Hierta, skulle nu äfven Tegnérs skaldestorhet sättas fram emot Aftonbladets politiska sträfvan och motverka dess inflytande på publiken. Det var Tegnér som börjat striden. Aftonbladet kunde ej uraktlåta att upptaga den.» Redan i referatet öfver akademiens årsfest svarade Hierta humoristiskt och träffande. Men då Svenska Minerva tryckte verserna, uppträdde Palmær med sina fyra Bref till Svenska Minerva, i hvilka han på ett mycket plumpt och okynnigt, men kvickt sätt kommenterar den Tegnérska dikten. Han säger t. ex. om följande verser:

»Ej mäte vi oss med de store döde,
men deras andar äro ej försvunna
på gyllne stolar sitta de i molnen,
de hviska stundom ned uti vår själ»

»Det är bekant, att olika folkslag hafva gjort sig olika begrepp om tillståndet efter döden. Nationerna och deras talemän, skalderna, hafva skapat ett Eden efter sitt eget beläte, och dit förflyttat alla de sysselsättningar som på jorden varit dem kära, alla de njutningar som på jorden mest lockat deras åtrå. Den fornnordiska skalden diktar ett Valhall, där kämparna dricka mjöd och skifta hugg; den arabiske ett paradis, där de rättrogna betjänas af sköna, evigt unga flickor; den amerikanske vilden hoppas efter döden en oupphörlig och oupphörligt lycklig jakt i den store andens parker, där vildt aldrig tryter. Frågas mig nu, hvar den svenska skaldekonsten år 1834 förlägger de saligas hemvist — så svarar jag med Tegnér:

’i molnen’

och frågas mig ytterligare, hvad de saliga göra där, så svarar jag med dito:

’På gyllne stolar sitta de —
de hviska.’

Det är tvifvel underkastadt, om svenskarna finna sig belåtna med en slik salighet. På några narrar när, dem fåfängans mara rider, hafva de ingen åtrå att sitta på gyllene stolar, och att de ej tycka om hviskningar, gissar jag af det gamla ordspråket: den som hviskar han ljuger.


På detta gycklande sätt fortgår Palmær och apostroferar därunder äfven Tegnér på följande rättframma sätt: