Omkring 1830 härskade ännu öfverallt i Europa romantiken med detta abstrakta skönhetsideal. Men redan ser man hur realismen skjuter fram på punkt efter punkt, färdig att aflösa detsamma. Nyromantiken hade förnekat det yttre, lekt med det som gossen leker med såpbubblorna, nu kom denna verklighet igen och gjorde sig småningom gällande. Det är ett nytt idéinnehåll som trycker på och steg för steg förändrar stilidealet. Den process som här antydes, är i själfva verket karakteristisk för den europeiska litteraturen från 1830 ända fram till åttiotalet, då den kulminerar. Denna nya litteratur söker frigöra sig både från de antikiserande och de romantiska synpunkterna och sträfvar endast att återgifva verkligheten, sådan som den ter sig för författaren.
Det vore intressant att i detalj uppvisa, huru romantiken småningom öfvergick till realism. Här kan det emellertid endast blifva fråga om att antyda några af hufvudpunkterna. Början till denna rörelse ligger före trettiotalet, och den är liktydig med nyromantikens upplösning.
Det är ingen tillfällighet, att denna rörelse utgår från England, ty i detta land är realismen en rasegendomlighet, som aldrig — icke ens under pseudoklassisitetens strängaste dagar — helt låtit undertrycka sig. Intet af Europas folk har under alla tider att uppvisa ett så skarpt utprägladt verklighetssinne. I praktisk duglighet stodo engelsmännen länge ensamma och ouppnådda. I politiken hafva de tidigare än något annat folk skapat en styrelseform, som på samma gång, som den lämnar största möjliga frihet åt
