visserligen sin docentur, men han befann sig under den närmaste tiden på grund av överansträngning, ekonomiska bekymmer och misströstan om framtiden i en psykisk depression och vistades därunder i föräldrahemmet i Umeå. Under konvalescensen grep han sig emellertid an med en uppgift, som kom att bli av genomgripande betydelse för hela hans kommande verksamhet: han lärde sig ryska och började småningom fördjupa sig i rysk historia och rysk litteratur. Han hade därigenom skaffat sig en forskningsspecialitet, varom han var ensam i vårt land, och fått ett nytt uppslag för självständig historisk forskning. Efter att ha gjort en kortare resa till Danmark 1879, företog han, med understöd av riksstatens större stipendium, Letterstedtska resestipendiet samt särskilt statsanslag, en serie utländska resor, som med kortare avbrott varade ungefär tre år; han besökte härunder Ryssland (1880), Tyskland, Österrike, Italien och Ryssland (1881—82) samt Ryssland (1883). Av vilken utomordentlig betydelse dessa resor, särskilt de till Ryssland, varit för Hjärnes historiska och politiska åsiktsbildning, skall längre fram närmare beröras; här må endast erinras om att de arkivforskningar och studier, han under dessa resor bedrev, under och ännu mera efter desamma satte frukt i en rad historiska specialavhandlingar; det är i själva verket
