skapliga diskussionen måste böja sig för, är sanningen, men genom dess hävdande förebygges också, att ungdomen, när den frigöres från skoltvånget, hemfaller åt en oresonlig skepticism, varav alstras halvbildning och en vidskeplig skräck för allt vad auktoriteter heter.
I detta Hjärnes energiska hävdande av den fria forskningen och den fria vetenskapliga diskussionen ligger ofta öppen eller förtäckt polemik mot riktningar, som på ett eller annat sätt ville göra intrång på densamma. Den riktar sig som vanligt hos Hjärne lika mycket åt vänster som åt höger. Typisk är t. ex. hans ställning till de på sin tid synnerligen uppseendeväckande religionsdiskussionerna i Uppsala hösten 1891. Ena gången vänder han sig sålunda mot doktor Anton Nyström och utpekar honom och den av honom propagerade positivistiska religionen som principiell fiende till den fria forskningen, medan han en annan gång försvarar sig mot dem som angripit honom och andra akademiska lärare för förment släpphänthet mot den religionsfientliga propagandan bland ungdomen. Och den delvis rätt hetsiga polemik, vari Hjärne i slutet av 1890-talet invecklades med Alinska skolan, rörde sig — utom om politiska meningsskiljaktigheter — i synnerhet om den akademiska lärofriheten. Hjärne klandrade, att denna skola, i synnerhet dess främste man, begagnade sin akademiska
