22
mor och sin berättarformaga lösa, gavo konkretion, liv och färg åt historiens scener och personer. Det är inte för mycket sagt, att Hjärnes föreläsningar för mången av hans åhörare voro en uppenbarelse, som öppnade hans blick för historiens verklighet. Deras styrka låg i uppslaget, orienteringen i ämnet, angivandet av förutsättningen och problemläget, och just härigenom blevo de i hög grad eggande till självstudier och egen reflexion på de historiska företeelserna. Också ville man till slut ej gärna undvara dessa föreläsningar, många besökte dem såvitt möjligt hela studietiden ut. Även utanför studenternas krets hade Hjärnes föreläsningar sina säkra »stamgäster», herrar och damer, gamla och unga.
Vid sidan av föreläsningarna blev under Hjärnes ledning arbetet i Historiska seminariet huvudformen för undervisningen och den form, i vilken det personliga samarbetet mellan lärare och lärjungar och självverksamheten å de senares sida mest kunde komma till uttryck. Det Historiska seminariet var Hjärnes egen skapelse och, kan man väl säga, hans ögonsten; för att skaffa medel till dess bibliotek nedlade han i början av 1890-talet ett outtröttligt arbete på att hålla en mängd föreläsningar såväl i Uppsala som Stockholm. Arbetet i seminariet gick i främsta rummet ut på att sätta lärjungarna i beröring
