med förstahandsmaterialet, att inviga och öva dem i källforskning och källkritik. En sådan omedelbar konfrontation med själva arbetsmaterialet var, ansåg Hjärne, för historikerns vetenskapliga utbildning lika nödvändig som för naturvetenskapsmannen autopsien, experimenten och laboratorieövningarna. Efter hand skulle sålunda förvärvas vanan att betrakta den historiska vetenskapens resultat icke som en gång för alla fastställda lärosatser utan såsom mer eller mindre lyckade, mer eller mindre provisoriska försök att tolka de tillgängliga urkunderna och ursprungliga vittnesbörden. Den antika historiens studium är för en sådan till grunden gående källkritik i alldeles särskild grad instruktivt, därför att det genom sina egna arbetsvillkor är ägnat att väcka intresset och skärpa iakttagelsen för förhållandet mellan källor och härledda framställningar. Hjärne valde också, särskilt under sin tidigare professorstid, ofta seminariets övningsuppgifter från detta fält. Ännu oftare var detta fallet med den historiska teknikens klassiska mark, medeltidsforskningen, och han utgav såsom underlag för dessa övningar en volym historiska texter, berörande Medeltidens statsskick (1895). Men även när det gällde senare perioder med deras mera omfattande och brokigare källmaterial, vidhöll Hjärne principiellt samma stränga fordran på grundlig källforsk-
