tionsriksdagen i Västerås (1893), Sveriges statsskick under reformationstiden (1893), Gustav Adolfs minne (1892), Renässans och reformation (1893), Uppsala möte (1893), Vårt trosarv efter Gustav Adolf (1894). I Vasakonungarnas statskonst, byggd på samarbetet med svenska folket enligt principen »en för alla och alla för en», såg han en tillämpning av den urgamla germanska statsåskådningen med dess ansvarsbegrepp, förmäld med reformationens frihet under ansvar, »under den kristna människans ansvar för sin tro på oförtjänt nåd». I det förut omnämnda högtidstalet vid Uppsala mötes sekelfest över Renässans och reformation — en prestation av ädel stil och djupa tankar, som söker sin like — har han i vändningar, som oförglömmeligt etsa sig in i läsarens minne, karakteriserat de två frihetskrafter, som sönderbröto medeltidens världsåskådning och samhällsbyggnad, representerade å ena sidan av »Vatikanens statskloka och frisinnade prelater, som snillrikt skämtade med kristendomens fabler», å andra sidan av »en grubblande man av germansk börd med tunga tankar och gammaldags bildning, en från naturens fröjder avstängd munk med djupa och underliga ögon».
Från reformationstidens historia fördes Hjärne över till ett annat problem: den svenska stormaktspolitiken, det svenska Östersjöväldet och dess förutsättningar. Är det någon av Hjärne
