50
begreppet är för Hjärne endast ett de senaste släktenas barn och måhända av lika efemär art som många andra redan utslitna slagord. Att tillämpa detsamma på äldre tider är ren anakronism. Det är »statsmaktens hälsa och dess faktorers uppnådda jämvikt», som skapat ett folks inbördes samkänsla, icke »ärvda drifter eller frändskapsband och grannskapsvanor». Nationalismens anspråk på att reglera folkens och staternas förhållanden har endast ett relativt berättigande: den har visserligen i Tysklands och Italiens enande och det förfallna Turkiets styckning skapat resultat av kulturbefrämjande art, men den kan i sin grövre och hänsynslösare form (t. ex. i Ryssland och Österrike) verka lika förödande som det sextonde århundradets religionsiver. »Nationalitetsfanatismen» eller »nationalitetsvidskepelsen» brukade Hjärne ofta sätta i jämbredd med »religionsfanatismen». Ännu mera avvisande ställde han sig till de moderna, på naturforskningens grund vilande rasteorierna. Vad som Hjärne mest av allt uppskattade t. ex. i den svenska stormaktstidens statsliv var det generösa och vidhjärtade sinnelag, varmed man naturaliserade och assimilerade främmande folk- och kulturelement, och friheten från lust att påtvinga andra sin nationalitet.
Men även många andra av den moderna tidens föreställningar och slagord fann sig Hjärne efter
