Sida:Jacobson Harald Hjärne 1922.djvu/59

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs
57

denne för hans försök att med våld införa föråldrade språkbildningar och att rensa ut speciellt de tyska låneorden. »Skola nu — skrev han bl. a. under den ganska långvariga och från ömse håll uddiga polemiken — alla de tyska synonymerna undanrödjas, därför att de voro okända för Erik halte och läspe eller Folke den tjocke?» Å andra sidan avvisade Hjärne varjebanda barbariska missfoster (»undersåtare», »isländare», »gradvisa framsteg» o. s. v.) och höll på en skarpare utprägling av det grammatikaliska könet, som ej borde få undanträngas av stockholmskans inflytande. I själva verket ledde striden till att de båda motståndarna närmade sig varandra. I sin ett par år efteråt skrivna skildring av Semiterna (i Wallis’ världshistoria) gick Hjärne själv ganska långt i puristisk riktning, vilket framkallade Rydbergs förtjusta bifall (»Han skriver ju renare svenska än jag!»), medan det från andra håll ådrog honom klander för förkonstling och självsvåld (t. ex. användningen av uttryck som »den israelitiska allmogen» eller »de tredskande bönderna» om Israels barn). En så utpräglad ståndpunkt övergav visserligen Hjärne sedermera, men ett drag av språklig stränghet var alltjämt framträdande hos honom.

Hjärnes stil var tankediger och innehållsmättad och ställde i allmänhet stora krav på läsaren.