lagd lösmynthet och indiskretion under den afghanska krisens ömtåliga situation, och vars försättande till »det enskilda livets behagligheter» energiskt påyrkades. Kort efteråt gjorde han ett sarkastiskt inlägg med anledning av Göteborgsmecenaten Oskar Dicksons upphöjelse i friherrligt stånd (Fyris 8⁄6 1885), ett nådevedermäle, som man hellre sett komma »fursten av Monaco eller den fria republiken San Marino än från Sveriges konung». Hjärne bryter staven över hela adlandet och hela adelskapet såsom något staten ovidkommande; kunde adelskapets upphävande förr eller senare draga med sig t. ex. ordensväsendets och hovceremonielets, så vore det så mycket bättre.
Dessa och dylika bidrag till den politiska diskussionen voro emellertid mera sporadiska; det är först omkring 1890 — sålunda ungefär vid den tidpunkt, då hans akademiska lärarverksamhet ingår i sin högsommar — som Hjärnes politiska inflytande blir mera konstant. Denna hans insats i politiken torde böra ses mot bakgrunden av problemläget i vårt land under de årtionden, till vilka hans politiska åsiktsbildning är att hänföra.
Dessa årtionden kunna utan tvivel betecknas som en resignationens, de krossade illusionernas, de bleknade idealens tidsskede. De förhoppningar om samhällsendräkt, som knutits vid 1865
