70
gerns program: gemensam utrikesminister, norsk eller svensk man. En sådan skulle endast leda till att Norge toge ledningen av de båda ländernas utrikespolitik, att Sverige finge bära risken av en sådan polilik och såge sig »förbytt till en norsk högerprovins».
Positivt var Hjärnes ståndpunkt den, att Sverige, utan att låta sig skrämmas av »det norska munvädrets vårstormar», skulle vidhålla status quo och ställa sig avvaktande, intill dess ett bestämt unionellt reformförslag å hela norska folkets vägnar framställdes, ett förslag, som icke blott skapade ett gemensamt utrikesministerämbete utan även tillfredsställde Sveriges fordringar på garantier i avseende på ministeransvaret och på Norges likställighet även i unionella försvarsplikter. Till någon konflikt borde Sverige aldrig låta det komma förrän i det ögonblick det gällde unionens vara eller icke vara.
Från denna avvaktande ståndpunkt betraktade Hjärne som ett politiskt missgrepp det svenska statsrådets av riksdagen delvis accepterade uttalande den 14 januari 1893, som erbjöd »gemensam utrikesminister, svensk eller norsk man», utan att precisera, huru det gemensamma ansvaret skulle anordnas. Men ännu kraftigare reagerade Hjärne mot den unionspolitik, som drevs av den svenska ultrahögern, sådan den fylkades kring Oscar Alin och »Alinska skolan»
