Den kampanj han under de följande åren förde mot denna var utan tvivel den våldsammaste, vari han någonsin tog del. Principiellt ogillade Hjärne dess formalistiskt-juridiska syn på unionen, dess hänvisning till Kieltraktaten och Sveriges rätt till primatet inom unionen, men i all synnerhet väcktes hans förbittring av den hetsiga agitation, som 1894 och i synnerhet 1895 från detta håll sattes i gång genom tidningar, folkmöten och landsting, och som med åberopande av riksdagens begäran om skyndsam och fullständig uppgörelse sökte förmå den Boströmska regeringen att förelägga Norge ett slags ultimatum med hot att om så behövdes genomdriva det med maktmedel. Hjärne fällde skarpa ord om denna agitation från »korpral Blom och hela kompaniskap av andra dalkarlskorpraler, åtminstone i andens värld», varigenom man »ådragit sig främlingars speord över Sveriges stormodiga otymplighet i en svår politisk kris»; han jämförde den med Gustav IV Adolfs statskonst, och han varnade för att, liksom fordom danskar och slesvig-holsteinare, genom sitt gräl inbjuda främmande makter att inblanda sig i diskussionen. Huvudangreppet kom med Hjärnes uppseendeväckande tal mot »unionsrevisionismen» i Uppsala den 27 oktober 1895, märkligt icke minst genom den personliga udden mot den Alinska skolans ledare, som begagnat sin ställning vid
