det med en motivering, som är karakteristisk för hans frihet från doktrinarism. Han kritiserade skarpt den proportionella valmetoden, särskilt därför att den »legaliserade partiväsendet», men å andra sidan var han en ivrig anhängare av den allmänna rösträtten och var beredd att taga den även med den proportionella metoden. Däremot ställde han sig avvisande till den Staaffska regeringens rösträttsförslag på majoritetsvalens grund 1906 och betecknade som en »svensk uppgörelse» en sammanjämkning mellan de olika ståndpunkterna ungefär efter de linjer, som angåvos i den s. k. Påbodamotionen, i vars tillkomst Hjärne torde ha haft en ej oväsentlig andel. Under sådana förhållanden faller det av sig självt, att han med tillfredsställelse hälsade den avblåsning av rösträttsstriden, som 1909 års rösträttsreform innebar.
Under Hjärnes sista riksdag, urtiman 1918, blev emellertid frågan, under inverkan av den stora omvälvningen ute i Europa, på ett oförmodat sätt aktuell. I den författningsreform, som då i princip beslöts, såg Hjärne — såsom han yttrade i sitt märkliga anförande den 17 december, det sista han höll i riksdagen — ett »utplånande av de återstående spåren av vårt gamla, helt och hållet förlegade ståndsväsen», och slopandet av penningstrecket i varje form kunde han ej sörja över, då han alltid ansett rösträttens
