80
förknippande med detsamma som en brist. Även om han fann rösträttens plötsliga utsträckning till nya stora massor vådlig, ansåg han icke saken eller över huvud någon författningsfråga så viktig, att man för dess skull hade rätt att kasta in landet i en upprivande tvedräkt.
Den demokratisering av samhället, som 1918 års författningsreform beseglade, åsåg Hjärne för övrigt med utpräglad skepsis. Medan han i den allmänna rösträtten alltid sett ett offentligt ansvar, var »demokratien» något som innebar eller åtminstone frestade till missbruk av makten. Därtill kom, att det demokratiska statsskicket tedde sig som en »anomali» inför de krav på specialisering, sakkunskap och organisation, som den moderna tiden fört med sig. »Folket i sin egenskap av ’husbonde’ i den moderna statsbyggnaden förhåller sig till denna byggnad ungefär som ett litet barn, som plötsligt ärvt en invecklad fabriksaffär.» Mot dogmen om majoritetens rätt, mot valprincipens utvidgning, mot den med demokratien förbundna byråkratismen släppte Hjärne ofta löst sina sarkasmer. Den moderna socialpolitiken betraktade han såsom innebärande en fara för att »staten genom en beskäftig och misslyckad omvårdnad, i samband med ett lika olämpligt, ehuru välment tvång, undergräver medborgarnas självständiga ansvarskänsla och arbetsförmåga», och han häv-
