89
intryck därav, att måhända hans teoretiska intresse efter hand vuxit utöver hans ursprungligen praktiska syften, att han genom att överväga för mycket, genom att taga för många personer och omständigheter i betraktande på samma gång blivit något osäker på sin handlingskraft.»
Men blev det Hjärnes lott att få försaka den aktive statsmannens lager, så skänktes honom i stället en annan och ovanskligare storhet: att själv ha blickat in i och för generationer av lärjungar intill tredje och fjärde led ha öppnat blicken för historiens mäktiga gång, att ha visat fram för dem idealet av omutligt sanningssökande, fosterländsk pliktuppfyllelse och ädel humanitet. När en av dem som personligen stodo honom närmast, Nathan Söderblom, nyligen sökte teckna bilden av vetenskapen såsom mänsklig livsform, formade sig denna osökt efter Harald Hjärnes drag: »Omutligt allvarlig, sund och stärkande verkar på sinnet en atmosfär, som väl bäst kan kallas sedlig frihet. Den äger en livsuppehållande syrehalt, som består av djup och oförgänglig förtröstan».
