88
makters forum tedde sig för honom som ett stycke äventyrspolitik, en småsinnets statskonst och ett skattande åt nationalistiska lockelser.
Hjärnes argumentering i Ålandsfrågan belyser ett konstitutivt drag i hans politiska och historiska åskådning. Då man ibland velat beskylla Hjärne för att hylla eller åtminstone förkunna något slags »maktfilosofi», har man misstagit sig så grundligt som möjligt. Ingen kan i själva verket ha haft mindre sympati för det rena erövringsbegäret, våldet, och mera framhållit de fredliga, försonliga uppgörelserna såsom kulturfolks heder. All »hybris» var stötande för hans klassiskt måttfulla, sant humana uppfattning. Det betydelsefulla och bestående i historia och nutidspolitik låg i kulturarvets omvårdnad, utveckling och försvar.
I Ålandsfrågan gick Hjärne sin egen väg, stick i stäv mot den allmänna opinionen i hans land, icke minst bland dem som eljest voro med honom liktänkande. Det var för visso icke den enda gången detta inträffade. I handlingens stund fann han sig ofta stå isolerad och därmed utan bestämmande inflytande på avgörandet. Måhända har Hjärne själv känt tragiken i detta; man har åtminstone svårt att icke intolka en självkarakteristik i den gripande teckning han gav av Thukydides, historikern, som i det politiska handlandets ögonblick kom till korta. »Vi få liksom ett