8
— Ja, plats fins det nog, svarade Anders.
— Nej, nej, — ropade den tjocke afgörande, — vi vilja inte ha honom med. Jag tycker inte om att ro i de här usla båtarne, allra minst då de äro för tungt lastade.
Och likasom om Törres icke hade funnits till, började de åter äta och tala om de usla båtar, till hvilka man var hänvisad på älfvar och sjöar, där man måste ro för att komma till fisken eller öfver till andra stranden.
Törres gick baklänges och höll stenen mellan sig och främlingarne, tils han fann en fördjupning vid stranden, där han kunde dölja sig, om han lade sig på magen. Där låg han och svor och petade i sanden.
De hade skrattat åt hans storartade anbud och tvingat, honom att gå omkring sjön. Han kunde icke nu hinna fram till aftontåget, utan han måste söka sig nattkvarter hos främmande och fick kanske betala det dyrt. Och så kom han icke till staden, som låg där långt norrut, belyst af aftonrodnaden. Han fick ej i dag se den klart upplysta, underbara staden, mot hvilken han hade ilat.
Sent omsider reste sig herrarne mätta och varma med rykande pipor och cigarrer, medan Anders, som var van vid stadsbor, samlade ihop resterna af måltiden och bar dem i båten. Då de under skämt och skratt hade kommit ombord, kunde Törres förstå att någon hade nämnt hans namn, ty den tjocke, som satt längst akterut, ropade med hög röst:
