— Vi ge Anders en krona extra för att slippa guldfågeln, så får han ändå femtio öres vinst.
I detsamma gled båten ut från land. De tre herrarne skyndade sig att få sina fiskedrag i vattnet, för att begagna sig af färden till järnvägsstationen. Törres blef liggande ensam på sitt gömställe och såg efter dem med gnistrande ögon.
Sedan smög han sig ner till stenen. Där lågo några korkar och papper med flottfläckar. Han stod och knöt näfvarne emot båten och fick ett anfall af okufligt raseri mot dessa människor, isynnerhet den tjocke. Han trykte sig emot stenen och försökte lyfta på den. Men den väldiga tyngden gjorde honom kall. Raseriet gick öfver, och han såg efter båten, som nu hade glidit in i den mörka skuggan under den motsatta stranden, och han lofvade sig själf att aldrig glömma detta.
Sedan började han tåligt gå omkring sjön. Han hade ju i själfva värket inbesparat femtio öre; nu gälde det att få se huru det skulle gå med nattkvarteret.
Men nu spred solen icke längre något guld, och Törres hade icke mera några drömmar. Han kände efter alla sina små penningpåsar, räknade dem och summerade ihop innehållet. Ännu hade han icke gifvit ut ett öre.