— Ni förstår er inte på kvinnor, — sade hon kort.
— Men ni förstår er på männen, fru Steiner!
Hans ton och blick uttryckte den uppriktigaste beundran.
— Vill ni ha ett råd af mig? — frågade hon i mildare ton.
— Ja, om ni vill vara så . . . så nedlåtande.
— Ja, det vill jag visst, — svarade hon skrattande. — Men säg mig först, äro inte bönderne bra långsamma i kärlek?
— Långsamma? På hvilket sätt?
— Om de inte betänka sig länge?
— Flickorna?
— Båda parterna.
— Hvarför skulle gossarne betänka sig? — utbrast Törres skrattande.
Hon uppfångade hans blick, och hon förstod att det var farligare att tala om sådana saker med denne man än med löjtnanterne.
— Jag trodde att äktenskapen på landet ingingos först efter moget öfvervägande å ömse sidor, — svarade hon kort.
— Ja, äktenskapen, — svarade han och antog strax en allvarlig min. — Var det det ni menade?
— Men så är det inte med oss, — inföll fru Steiner med en snabb blick på Julie och löjtnanten, som just tyktes vara inbegripna i ifrigt samspråk. — Bland oss måste en man vara djärf och snabb i vändningarna; han måste begagna sig af det rätta ögonblicket, annars. . . .
— Annars?
