stämningen. Ty för det första hade hennes kavaljer, löjtnant Filtvedt uteslutande underhållit henne med skildringar af sin hopplösa kärlek till fru Steiner, och för det andra hade hon under dansen fäst sig vid sitt vis-á-vis. Julie tykte att det var nedrigt af hennes väninna att kokettera så för herr Wold, då hon ändå bara dref med honom; därtill var han värkligen för god.
Tant Sofie kom emellanåt från sina många hushållsbestyr in i balsalen för att se på ungdomen; och hon hade uttryckligen förklarat med kännaremin att herr Wold var den enda mannen i hela salen. Det tykte inte Julie, men han var i alla fall för god att skratta åt, och hon beslöt att vara vänlig emot honom samt kanske varna honom litet för Lulli.
Efter fransäsen ville Törres icke dansa mera före den vals, till hvilken han hade bjudit upp fröken Julie. Han gjorde därför bara en liten tripp ut med bankodirektör Christensens dotter, som stel och tvär lät sig föras i dansen, medan både hon själf och alla andra viste att denna dans var en skyldighet för alla ynglingar, som ville räknas till de „unga krafterna“ i staden.
Sedan begaf han sig in i herrummen, upptagen af sig själf och sin nya lycka, den lycka, som han redan tykte sig hålla i sin hand. Hade inte fru Steiner tydligen låtit honom förstå att Julie bara gick och väntade på ett djärft steg från hans sida. Det skulle icke utebli, och sedan, . . . sedan var han med ens framme vid målet!
I en soffa satt herr Jessen och gjorde min
