108
af att vara hemma i huset. Törres kände sig så saker, att han i förbigående ropade åt honom:
— Nå, Jessen! dansar du inte?
Denna fräckhet hann emellertid icke göra tillbörligt intryck, ty öfverläraren Hamre, som hela kvällen hade roat sig med att ge akt på ungdomen, slog sig ner i soffan och inledde ett samtal.
Snart hade herr Jessen anförtrott den vänlige gamle herrn att han var trött på alt; isynnerhet hyste han ofantlig ringaktning för kvinnan.
Detta fann den gamle mycket begripligt, ehuru sorgligt. Han uttrykte sitt deltagande och hoppades att tiden skulle värka helande; men herr Jessen svarade med en dyster blick att alt hopp var ute.
Då detta samtal hade fortgått en stund, sade öfverläraren plötsligt:
— Men, herr Jessen, ni har bestämdt någon talang?
— Jag? . . . Nej. . . . Hvad menar ni?
— Har ni inte en stor släkt?
— Jo . . . jo visst, — svarade herr Jessen förvirrad. — Min mors släkt är mycket stor. . . den är egentligen hemma från Danmark.
— Åh! — utbrast öfverläraren öfverraskad. — Och det fins ingen talang i familjen?
— Nej, inte så vidt jag vet.
— Högst besynnerligt, — sade den gamle vänlige herrn och betraktade herr Jessen med intresse.
— Min mor spelar litet, — sade han förlägen.
— Det kan jag tänka mig. Ser ni hvarje
