stor familj har nuförtiden sin talang, — en målare eller åtminstone en författare; och i er släkt fins det ingen?
— Ne-ej, jag tror det inte.
— Det är ju högst ovanligt, — sade öfverläraren allvarligt. — Men tänk om ni själf vore det!
Jessen blef riktigt het om öronen.
— Utan att veta det; ja, det ser man ofta, — sade den gamle herrn och reste sig. — Man går omkring likasom en annan vanlig människa med en omedveten talang, tils man en vacker dag . . . hm . . . får tag i den!
Han knackade herr Jessen hemlighetsfullt i pannan och gick vidare.
Alldeles betagen satt herr Jessen kvar i soffan och glömde hela balen vid tanken på detta nya, oförmodade att han sannolikt hade en talang. Och ju längre han tänkte, desto sannolikare föreföll det honom.
Var det inte talangen, som ville bryta fram, då han ständigt längtade till någonting högre?
Detta hade den kloke, gamle herrn sett; om han nu bara själf kunde få klart för sig hvilken talang han egde!
Den följande som öfverläraren mötte var Törres Wold; den gamle hälsade godmodigt, och frågade om han hade roligt.
— Tusen tack! Utmärkt roligt, — svarade Törres förtjust öfver denna nya utmärkelse och fattade den andres hand, hvilket icke var meningen. Öfverläraren gick vidare, i det han gaf Kröger rätt i att den gossen inte var treflig.
