114
öfverraskning, — sade fru Steiner. Hon tykte nu själf att det gick för långt och reste sig.
— Ja, ni skall inte tro att jag är rädd, — inföll Törres. — Vänta litet, så skall ni få se!
Han sprang upp. I kväll hade han mod till alt. På Julie var han säker. Så kunde ingen flicka uppföra sig, om hon inte var villig. Glad och lycklig gick han för att träffa sin blifvande svärfar.
Fru Steiner skulle ha velat hålla honom tillbaka; detta blef kanske altför galet, men han var så snabb, och dessutom . . . kunde hon väl rå för att den inbilska människan gjorde dumheter? Alla hade ju skämt bort honom och satt honom myror i hufvudet; hon själf hade minsann alltid drifvit med honom.
Men hon undrade huru det egentligen stod till med Julie. Månne den lilla gåsen värkligen inbillade sig att hon hade vunnit en seger, som var någonting värd?
Och plötsligt öfverfölls den vackra frun af modlöshet midt i balens vimmel. Hon kände skilnaden mellan sitt lif i hufvudstaden, såsom en firad ung fru, som icke behöfde taga hänsyn till någon, i en omgifning, som föreföll henne dubbelt mera lysande i detta ögonblick, då hon med en liten småstadsfröken fick lof att täfla om en bodpojke från landet. Hon kramade sin näsduk i handen, vinkade afvärjande åt löjtnanterne Filtvedt och Tuftemo, som båda kommo framrusande till henne, samt skyndade sedan ut för att få tag i Julie och bereda sig på hvad som komma skulle.
Emellertid gick Törres oförtrutet på jakt
