efter sin svärfar genom alla rummen. Den tur han hade haft berusade honom mera än det han hade druckit. Därför, tänkte han bara: De skulle få se någonting. . . . De skulle få se någonting, allesamman!
Likasom om han hade blifvit en annan människa, som icke längre hade någonting gemensamt med den försiktige bonden, visade sig för honom endast ljusa bilder: bankodirektören, de andras begynnande respekt, hans goda penningar, Julie själf, hennes vänlighet . . . ja, de skulle alla få se! . . . Plötsligt fick han sikte på värden, som stod och samtalade med konsul With och några andra herrar vid kontorsdörren.
Ett ögonblick häjdades Törres ofrivilligt af åsynen utaf denne man, som på ett så egendomligt sätt hade blifvit honom förhatlig alt sedan det första sammanträffandet. Men han närmade sig likväl för att passa på ett lägligt ögonblick och tala med Kröger på kontoret, hvartill dörren stod öppen för att utsläppa tobaksröken.
Konsul With blef kallad till sitt spelbord; gruppen skingrades, och värden gick in på kontoret för att hämta cigarrer.
Törres följde honom. Där inne voro ljusen icke tända. Ett fönster stod öppet utåt sjön; där var svalt och stilla, balens larm hördes blott på afstånd. En kylig fläkt väkte den unge mannen till besinning. Han stannade och ärnade just smyga sig ut igen, då Kröger plötsligt observerade honom bakom sig och spratt till.
— Hvem tusan! . . . hu! är det ni?
Nu var intet återtåg möjligt. Törres
