drucken mans ansikte, men det var ett sådant uttryck af fasthet, af okuflig vilja, att den arme mannen endast rykte sig lös och sprang ut ur kontoret, ropande: — Julie, Julie! Hvar är Julie? — till stor förvåning för herrarne vid spelborden.
Redan i följande rum mötte han sin dotter med fru Steiner och flere andra.
— Där är pappa! Vi komma såsom en deputation för att be dig dansa kotiljong. . . . Men pappa, har någonting händt?
Han kunde icke svara, utan grep henne om handleden och drog henne med sig. Törres Wold stod midt i kontorsdörren. Hans blonda hår och ansiktet, som var mycket blekt, samt det stora hvita skjortbröstet aftecknade sig skarpt mot mörkret i rummet bakom honom. Allas ögon riktades på honom, då Kröger häftigt utbrast:
— Säg mig, Julie, är det sant att är förlofvad med den där . . . ?
— Nej, men pappa! — utropade Julie blossande röd.
— Ja eller nej?
Han var alldeles utom sig.
— Nej, nej, det måste vara ett missförstånd. Hvarför gjorde du detta, pappa?
Julie kastade sig i hans armar och brast i gråt.
I den stillhet som nu följde, hördes ett litet skrik från fru Steiner, och hon drog sig ofrivilligt ett steg tillbaka, bakom en af herrarne; ty hon hade sett Törres Wold knyta sina näfvar, medan en ryckning genomilade hans lemmar. Men de
