116
sansade sig; en sekund hade han likasom förlorat fattningen.
— Ni kommer säkert att bli öfverraskad, herr Kröger, — började han litet osäkert. — Jag har någonting af stor vikt att meddela er . . . och bedja om . . .
— Affärerna lämna vi till i morgon, — sade Kröger och vinkade afvärjande med handen. Han stod på en stol framför ett högt skåp och letade efter cigarrerna.
— Det är egentligen inte affärer; det är någonting privat . . . fullkomligt privat, — inföll Törres modigare.
— Hm — svarade Kröger och steg med besvär ner från stolen.
Törres svettades, men han var icke den som gaf tapt.
— Jag skulle vilja tala med er, herr Kröger, därför att det är brukligt att begära föräldrarnas samtycke.
— Hvasa? — utbrast Kröger och tänkte: Han är drucken, den uslingen!
— Er dotters samtycke har jag så godt som . . .
— Ja, ja, det har ni visst, — sade Kröger och försökte att komma förbi den druckna människan.
— Nej, nej, nu måste ni höra på, — sade Törres bestämdt, och fattade tag i hans rockuppslag. — Jag är så godt som förlofvad med er dotter Julie.
Gustaf Kröger lät endast höra en grymtning af rädsla och stirrade på den andre. Ljuset från herrummet föll rakt på Törres. Det var icke en
